Det kanske inte blev den muntraste av bröllopsdagar igår. Vår äldsta katts kropp gav upp totalt och var tvungen att avlivas. Det var inte oväntat på något sätt, 18 år är mycket för en skogskatt. I ärlighetens namn har han mest liknat en zombie på sista tiden - men ändå.
Jag själv har svårt att sörja på ett personligt plan numera när någon, djur eller människa, dör efter ett långt och gott liv. Det känns som 1-0 till den goda sidan när någon får gå över utan att ha lidit, och med nära och kära omkring sig. Jag känner mer ett vemod och en saknad.
Istället har jag fått en oerhörd empati för dem som verkligen känner den där vassa, skärande sorgen.
Pojkarna var rätt förstörda igår, just för att detta var deras första, riktiga sorg. De är lantungar, så de har förmodligen redan sett mer av liv och död än de flesta barn. De har alltid vetat att man måste döda djur innan man äter upp dem till exempel. Det låter ju löjligt och självklart, men oj så många barn det faktiskt finns idag som INTE riktigt har fattat detta. Och vi har begravt fåglar och råttor som katterna haft ihjäl utan att äta upp.
Det är ändå inte samma sak som att förlora någon som man tagit hand om och kramat varje dag.
Jag försökte absolut inte ta lätt på den sorgen och säga något idiotiskt som "Det är bara en katt!" Jag var bara glad att vi kunde få ta det där med död och begravning och saknad i en kontext som var hanterbar.
Min första begravning och stora sorg var då min mamma dog. Jag var 13. Hur är detta hanterbart? Det är det förstås inte.
Mina föräldrar hade en idé om att de ville skydda oss barn från allt som var svårt och otäckt så länge som möjligt. Vi gick alltså inte på släktingars begravningar, och om ett husdjur avlivades så kremerades det och togs om hand av veterinären. Inte av oss.
För mig är det en omöjlig metod. Att känslomässigt curla sina barn. Jag är inte så noga när det gäller att de ska ha ordning på alla sina prylar och ibland får de veckopeng bara för att de är rätt trevliga ungar - inte för att de kommit ihåg alla sina sysslor. Jag lägger hellre fokus på att de ska vara trygga i det de känner. Att de ska få ha plats för alla sina känslor, vare sig det är sorg eller stolthet eller glädje eller kärlek. Jag blir hemskt upprörd när någon förälder säger åt ett barn att inte ha de känslor de har: "Men, grina inte nu!!" eller "Så, nu har vi kramats klart".
Så gårdagens kattbegravning var sorglig så det räckte. De fick klappa den döda katten och lägga presenter i "kistan" och tända ljus. Men sedan blev det film och popcorn med hela familjen i soffan och idag är det lovdag från skolan och livet är hanterbart igen för pojkarna. En erfarenhet rikare.
ja, så är det för barn. Det kan vara hjärtskärande hemsk för att några timmar senare vara precis som vanligt. De har en förmåga att hantera saker NU o sen är det bra.
SvaraRaderaha en skön helg !!
Ja har man djur så får barnen lära sig det här med liv i död tidigt. Vi har förlorat två kaniner också Pyrets häst då. Men det har hon klarat av. Fast jag har en känsla av att det blir värre när det händer hundarna något. Kram. Millan
SvaraRaderaRätt inställning. Vi har växxt upp med den där "filosofin" eller vad man ska säga och det har då hjälpt mig ta en massa svåra beslut vad gäller döden och hantera döden, både människors och djurs. 1 - 0 till den goda sidan. Ja exakt.
SvaraRaderaHåller med Pipan! Bra skrivet Åsa. Vila i frid Arnold! Jag kommer aldrig glömma när jag var gravid med Thor och han la sig på min stora mage och bara spann. Ha ha ha...hela min mage vibrerade. Det var ju ingen liten katt den där!! Hans tass täckte ju nästan hela min handflata. <3
SvaraRaderaFint skrivet och hanterat. Det är svårt det där. Jag vill absolut inte curla mina barn men valde att inte ha dem med på min mammas, deras mormors, begravning. De var då 3 och 5 år. Anledningen var mest att de skulle slippa se mig så förstörd. Men ändå vill man ju lära dem hur livet faktiskt är. Annars kanske de dyker upp i "Ung och bortskämd" så småningom. Ve och fasa.
SvaraRaderaJag tror du är min stora idol vad det gäller föräldraskap.
SvaraRaderaEller ja, det mesta... du är så trygg i dej själv på nåt vis.
Så där som jag alltid önskat mej vara men aldrig fått till.
Kram
Jag blir också upprörd när någon säger så. Det känns så kallt!
SvaraRaderaVad bra att du kunde ta hand om pojkarna och att de fick vara ledsna en stund. Vi har begravt en kanin vi med. Det var sorgligt också. Vi åker förbi den ibland när yngsta vill men tyvärr kan han gråta ibland för att han säger att han saknade den även om vi inte hade den så länge och då skär det i mammahjärtat.
I vår familj är vi extremt förskonade från sorg. Mina barn har kvar alla de far- och morföräldrar som fanns i livet när de föddes och inga andra nära släktingar har heller gått bort. Två gamla fastrar till min mamma, och den ena fasterns man är de enda människor som mina barn hittills mist, och de var alla en bit över 90, ena fastern var till och med över 100 år. Barnen grät, men det gick oxå att förstå att de hade haft ett långt och lyckligt liv och att det är naturens gång. Värre var det när vi måste fatta beslutet att avliva vår burmahona. Hon var inte ung, men inte heller så gammal, och blev för sjuk för att ha kvar. Hennes begravning involverade vi barnen i fullt ut. Hon kremerades och vi fick tillbaka henne i en urna av trä. Barnen målade urnan i vackra färger, vi hade en ceremoni vid begravningen där de sjöng sånger och sen märkte vi hennes grav med en stor sten. Jag sörjde själv, det gör jag varje gång jag mister ett djur (det var en av anledningarna till att vi måste sluta ha akvarium, jag sörjde varje fisk och vi hade sån otur med våra fiskar att de dog hela tiden...) men jag tycker ändå det är viktigt att involvera barnen. De tog adjö av henne både när hon levde, innan vi tog henne till veterinären, och nu har de en grav där de kan besöka henne. Det lär dem om livets gång, och om livets förgänglighet, och det ger en bra grund till många diskussioner om livet.
SvaraRaderaSå. Alltså var det en annorlunda bröllopsdag.. Beklagar. Men håller helt med i din inställning. Och gör likadant med mina barn. De lever väldigt nära det här med döden - på ett rätt obehagligt vis, då S, min man, varit med i ett krig och deras farmor levde bland sönderskjutna hus. Deras kusin förlorade sin pappa i kriget och deras farfar har gått bort. Sådant är livet. Likaväl som farmor måste nacka kycklingarna om vi skall få middag.
SvaraRaderaDet ger oss anledning att tala om saker och ting. Och höra att det är ok att sörja. Och att det är ok att leva.
Kramar