Prestera på beställning

I eftermiddag fick jag uppleva den där osköna pressen av egentid som ju är:
a) inte ett riktigt problem utan mest upplevt fjant och
b) helt onödig och får en att springa runt som en höna

Tack och lov så drabbar just den känslan inte mig så ofta längre. Barnen är rätt stora och självgående och min man och mina svärföräldrar mer än villiga att ta hela ansvaret för dem om jag måste göra något.

Inte heller har jag längre inspirationsångest när jag får två sekunder över att göra något kreativt. Nej, jag har äntligen börjat lite på att jag kan åstadkomma hyfsad text i princip i vilket tillstånd som helst, vilket inkluderar bakfylla, extrem sömnbrist och vinterkräksjuka. Så där är det lugnt.

Nej, vad som orsakade ett mindre sammanbrott idag var det faktum att jag hade två solotimmar pluggtid, där jag var tvungen att återbekanta mig med hyfsat svåra teorier som jag egentligen borde ha i ryggmärgen. Det var bara det att jag inte hittade dem.

Nu, när resten av familjen återvänt till huset och jag är klar för idag, så känns det mycket bättre. Som om jag återerövrat en del av hjärnan.

Okej, det var en underdrift. Jag känner mig som Dr. Frankenstein när blixten slår ner i monstret:

"It's alive!! It's alive!!"

Ja, så får vi väl se sedan om monstret rymmer och kidnappar någon och blir jagat med facklor och högafflar genom byarna....